Harpest (tularemi)
Andra sjukdomsnamn: Tularemi
Harpest (Tularemi) orsakas av bakterien Francisella tularensis. Den drabbar bland de vilda djuren främst harar och gnagare. Kan även drabba människa.
Anmälningspliktig :
Ja
Epizooti :
Nej
Zoonos :
Ja
Sjukdomsinformation
Orsak: Bakterien Francisella tularensis
Arter: Skogshare, fälthare, smågnagare, övriga gnagare, samt andra däggdjur, fåglar.
Spridning: Framförallt via mygg, fästingar, direktkontakt med smittade djur, infekterad föda, vatten eller dammpartiklar.
Utbredning: Skandinavien, Europa, Asien, Nordamerika.
Årstidsförekomst: Vanligast under augusti–november.
En av de mest uppmärksammade sjukdomarna hos hare är harpest eller tularemi som den också kallas efter Tulare County i Kalifornien, där den upptäcktes 1911. Sjukdomen orsakas av en bakterie - Francisella tularensis. Harpest förekommer i dagsläget i större delen av Sverige, men mer sällsynt de allra sydligaste delarna.
Förekomst och utbredning
Sjukdomen drabbar framför allt gnagare och harar, men förekommer sporadiskt hos flera andra djurarter. Den finns rapporterad hos mer än 300 olika arter inkluderande fiskar, groddjur, reptiler, fåglar, däggdjur och olika typer av leddjur (insekter, spindlar med flera). I Sverige är den diagnostiserad på skogshare, fälthare, kanin, bisam, lämmel, ekorre, smågnagare, korp, fjällvråk och slaguggla.
Bland de vilda djuren ses harpest i Sverige oftast hos skogsharar, fältharar och smågnagare, vilka verkar ha hög känslighet för sjukdomen. Djur som är känsliga för harpest insjuknar en eller ett par dagar efter att de smittats. Infektionen leder ofta till en allmän blodförgiftning och vid obduktion av det döda djuret ser man ofta vita härdar (nekroser, det vill säga vävnadsdöd) i lever, mjälte och benmärg. Ibland kan sjukdomen också hos harar få ett mer utdraget, kroniskt förlopp och dessa fall har inte alltid lika tydliga sjukliga förändringar på inre organ.
Smittvägar
Smittsamheten är mycket hög. Sjukdomen kan också drabba människor och mera sällan hundar. Den vanligaste infektionsvägen för människor är via bett av infekterade myggor, men infektion kan även ske via till exempel fästingar, genom direktkontakt med infekterade gnagare och harar, eller genom att äta infekterat kött eller dricka smittat vatten. Hundar smittas sannolikt oftast genom att bita på eller äta på smittade gnagare och harar. Eftersom myggor är de vanligaste smittspridarna i norra Sverige uppträder sjukdomen där främst under sensommar och tidig höst. När frosten kommer och myggorna försvinner, avtar också harpesten. Människor som infekteras via huden, till exempel via myggstick, får efter ett par dagar en lokal ansvällning (böld) på infektionsstället. Bölden kan brista och töms då på var. Senare svullnar den närmaste lymfknutan upp och även denna kan brista. Infektionen leder i allmänhet till hög feber och allmänpåverkan. Människor som misstänker att de smittats av harpest bör söka läkare för att få antibiotika. Genomgången sjukdom hos människa ger långvarig immunitet.
Harpest har ett snabbt sjukdomsförlopp och när en hare smittas går normalt kort tid från att de drabbas av sjukdomen tills de dör. Därför är det mindre sannolikt att en hare som skjuts efter ett fullt drev med hund skulle vara sjuk i harpest, även om det inte kan helt uteslutas. Det är lämpligt att vid passning av en hare alltid använda handskar och att om man inte är van att använda kniv, använda brynjehandske eller liknande stickskydd. Om man vid passning ser en stor mjälte och/eller vita prickar i levern ska man avbryta passningen. Om man öppnat en hare med misstänkt harpest, bör man tvätta händerna noga, rengöra kniven ordentligt, och gärna avsluta med sprit eller annat desinfektionsmedel.
Om man ser misstänkta harpestförändringar hos en skjuten hare, kan detta rapporteras på https://rapporteravilt.sva.se. Där kan man också meddela om man har möjlighet att skicka in prover från haren för undersökning.
Om man varit i kontakt med en misstänkt harpestsmittad hare och får feber eller influensaliknande symtom bör man kontakta sjukvården och informera om att man haft harkontakt.
Personer som har nedsatt immunförsvar bör undvika att hantera harar där man inte kan utesluta harpest.
