Allmän oro och darrighet är de första tecknen som kan noteras efter att djur druckit alger eller vatten som innehållit lösta algtoxiner. Andra symtom är:
- Kräkningar och/eller diarré i varierande styrka beroende på algkoncentration, intagen dos, mängd föda i magsäcken, ålder etcetera.
- Kramper med rörelseproblem. Vinglig gång med svårighet att lägga/resa sig.
- Koma.
- Djuret dör.
Symtomen är beroende av vilken art av alg det rör sig om, mängd och koncentration av alger/algtoxin som djuret druckit eller slickat i sig. Ett neurotoxin har oftast ett akut förlopp med symtom inom 30 minuter och som i värsta fall kan leda till döden inom 60 minuter. En hög dos leder till att nervcellerna till andningsmuskulaturen blockeras och djuret kvävs. Om dosen är låg eller djuret genast kommer under behandling, kan det återhämta sig snabbt och vara återställd inom 24 timmar.
Åtgärder och råd
Det går inte att avgöra om en algblomning är toxisk eller inte utan en toxicitetstest. Det är inte klarlagt vid vilka tillfällen de blågröna algerna bildar toxin: det varierar mellan sjöar, tid på säsongen, olika algblandningar etcetera. Man har konstaterat att cirka 55 procent av insända prover med blågröna alger innehållit algtoxiner. Det har även påvisats flera fall, där algtoxiner varit orsaken till sjukdom eller dödsfall på djur. Största riskgrupperna har hittills varit hundar, nötkreatur, får, sjöfågel och kassodlad fisk.
Vid en pågående algblomning är det viktigt att djurägare håller betesdjur och husdjur borta från algrikt vatten. Analys av algtoxiner har litet värde som beslutsunderlag i ett akut skede men kan vara intressant av andra skäl, som planering av vattenförsörjning inför framtiden eller i kunskapsuppbyggande syfte. För att kunna påvisa att plötslig sjukdom/dödsfall hos djur orsakats av algtoxiner, är det viktigt att agera snabbt, då algmassorna skingras och djurkroppar ruttnar i värmen. Samla in algmaterial för alg- och toxinanalys på lämpligt laboratorium (SVA utför inte dessa analyser).
För att bygga upp kunskapen om effekter av algblomning för svenska betesdjur behövs mer information om misstänkta sjukdomsfall i landet. Kontakta därför gärna SVA för rådgivning i samband med misstänkta fall som exempelvis om betesdjuren får forcerad andning, rörelsestörningar, blodig diarré eller drabbas av plötsliga dödsfall.
Blågröna alger är cyanobakterier
De blågröna algerna är en urgammal grupp av fotosyntetiserade mikro-organismer som finns i luft, vatten och jord. De består av cirka 150 släkten och 2 000 arter och påträffas över hela jordklotet. De blågröna algerna är bakterier och tillhör klassen (Photobacteria). Den korrekta vetenskapliga benämningen är Cyanobakterier men de kallas ofta för blågröna alger.
Algblomning
Cyanobakterier (blågröna alger) är en viktig del i vattnets biologiska system och har en stor ekologisk betydelse. De lever i jämvikt med övriga mikroorganismer och finns i såväl söt-, bräck- som saltvatten. De tar upp koldioxid, mineraler, näringsämnen med mera ur vattnet och omvandlar dessa, med hjälp av fotosyntesen, till energi för sin utveckling och förökning. Viktiga byggstenar i denna process är fosfor och kväve. Vid vissa tillfällen, när dessa näringsämnen finns i stort överskott och när solljus, vind- och vattentemperatur är optimala, kan en masstillväxt av algerna ske. Det uppstår en så kallad algblomning. I många fall kan detta ske utan att det uppmärksammas, men om vågor och vind för in algmassorna mot vikar och stränder kan detta orsaka stora problem. En algblomning visar att sjön eller kustvattnet är i obalans. Detta beror främst på övergödning och därmed ett alltför kraftigt tillflöde av kväve och fosfor från omgivningen.
Man kan inte se på en algblomning om den är giftig (toxisk) eller inte, därför rekommenderar vi generellt att både djur och människor avstår från bad i vatten där det förekommer en riklig algblomning. Det är inte heller lämpligt att äta eller utfodra djur med fisk, kräftdjur eller musslor från sådana områden. Det är viktigt att tillse att betande djur har tillgång till friskt vatten och att de stängslas av eller på annat sätt hindras att komma åt att dricka av algblommande vatten. Det föreligger ingen risk för smitta mellan djur eller mellan människor.
Symtomen i samband med bad kan variera beroende på algart, djurets/människans känslighet samt graden av exponering. Vanligt är hudirritation (klåda, utslag) och ögonbesvär men för känsliga individer kan symtom från mage och tarmar såsom illamående, kräkningar, diarré förekomma. Allergiker/astmatiker kan reagera med symtom från andningsorganen.
Behandling utförs utifrån patientens symtom (symtomatiskt).
Algtoxiner
Det finns olika typer av algtoxiner (alggifter).
Alla algarter har sin specifika typ av toxin, men kan ha flera typer vid samma tillfälle. Den biokemiska grunden i toxinet kan vara en peptid, alkaloid, fenol eller lipopolysackarid.
Av de blågröna algerna är det främst de fritt svävande organismerna (plankton) som orsakar detta problem. Det är när cellen dör och/eller bryts ned som algtoxinerna frigörs och löses i vattnet. Detta sker på grunt vatten och på stränderna, samt när algerna mekaniskt förstörs mot filter/silar exempelvis i vattenintag eller bryts ned i magsäcken på djur och människa.
Vid nedbrytning av stora algmassor förbrukas mycket syre. Detta bildar en anaerob (syrefri) miljö, vilket är skadligt för fiskarna.
Hepatotoxin
Är en polypeptid och har en direkt skadeeffekt på levercellerna och leverfunktionen. Hit hör till exempel microcystin, nodularin. Har påvisats hos Microcystis spp., Oscillatoria sp., Planktothrix agardii, Nodularia spunmigena och Anabaena spp.
Neurotoxin
Är en alkaloid och har en blockerande inverkan på nervcellerna till skelett- och andningsmuskulaturen. Hit hör till exempel anatoxin, aphanotoxin. Har påvisats hos Anabaena flos-aquae, Anabena lemmer mannii, Aphanizomenon spp. och Oscillatoria spp.
Dermatotoxin
Är inte biokemiskt klarlagd. Har en toxisk effekt på hudcellerna.
LPS-toxin
En lipopolysackarid, kan bland annat orsaka gastroenterit och feber. Det är inte med säkerhet utrett om det är ett toxin som utsöndras av algen eller en reaktion från bakterier bundna till cellväggen.