Leptospiros hos hund

Vad säger lagstiftningen?

Leptospiros är hos hund liksom hos andra djur en anmälningspliktig sjukdom.

Förekomst

Leptospiros förekommer i princip i hela världen. Infektion och utvecklande av sjukdom hos hund är mer frekvent i varmare klimat men ses även i Sverige.

Ett fåtal kliniska fall av leptospiros hos katt finns beskrivet i utländsk litteratur. Vanligen leder infektion hos katt inte till några symtom eller endast till milda symtom.

Agens och smittvägar

Leptospirabakterierna är gramnegativa spiroketer, med en mycket komplicerad taxonomi (namngivning, släktsskapsbeskrivning). Det finns 100-tals olika serovarer av spiroketen Leptospira, med olika patogenicitet för olika djurslag och människa samt möjliga reservoar-djurslag, det vill säga djurslag som kan vara av extra vikt för upprätthållande–spridande av bakterien.

Serologiska studier där friska hundar i Europa provtagits har påvisat antikroppsbildning mot framförallt serogrupperna Canicola, Icterohaemorrhagiae, Grippothyposa, Australis, och Sejroe. Hund anses vara ett viktigt reservoardjur för L. canicola. I Leptospira-vacciner för hund ingår oftast L. canicola tillsammans med serovaren L. icterohaemorrhagiae, och under senare år ofta även L. grippothyposa samt L. bratislava (den senare ingår i serogruppen Australis).

Leptospiror infekterar djur genom både intakta och skadade mukosala membran samt genom hudlesioner.

Indirekt omgivningssmitta är en viktig faktor för smittspridning. Leptospiror är känsliga för uttorkning och kyla; de föredrar ett relativt neutralt pH-värde samt en temperatur runt 15–20°C. Leptospiros är en ”säsongs-sjukdom” i många delar av världen; utbrott ses typiskt hos djur och människor efter perioder med mycket regn och/eller översvämningar, och med för leptospira behagliga temperaturer (inte kallt väder).

Gnagare är viktiga reservoardjur, och smitta via kontaminerat, relativt varmt och stillastående vatten är typisk smittväg. Även för hund är vistelse i fuktiga miljöer där en infekterad gnagarpopulation finns en viktig smittrisk, och större sjukdomsutbrott ses även hos hundpopulationen ofta under varma månader under sensommaren – hösten efter en period med riklig nederbörd i områden där leptospiros är vanligt förekommande.

Infekterade djur utsöndrar leptospiror i urinen. Infekterade hundar kan utsöndra leptospirabakterier intermittent i urinen under lång tid; flera veckor. Symptomfria utsöndrare är inte ovanlig, och även vaccinerade hundar kan infekteras och sprida smitta. Ansamling av hundar, till exempel i kennelmiljö eller under en hundutställning, ökar risken för smittspridning via infekterad hundurin.

För att minska risken för smitta till andra hundar bör hundar som visats vara infekterade med leptospiroabakterier om möjligt kissa där andra hundar inte rör sig, nosar och slickar, och kissa där det är så torrt som möjligt. Under kalla vintertider är risken för kvarvarande smitta mindre, men särskilt i hundtäta områden som rastgårdar, storstadsområden etcetera kan det tänkas att nästa hund ganska snart går fram och slickar på fortfarande relativt varm urin.

Direktsmitta mellan värddjur kan också ske genom bett, förtäring av infekterade vävnader (företrädelsevis gnagarkadaver) och vid parning. Intrauterin smitta förekommer också.

Zoonosaspekt

Leptospiros är en zoonos. På Folkhälsomyndighetens webbplats finns information om leptospiros och andra infektionssjukdomar hos människa. Främst smittas människor via kontakt med urin från råttor eller andra smittade djur, i regel genom att smittsam urin, eller vatten som förorenats av smittsam urin, kommer i kontakt med huden och kan tränga in i små sår eller rispor. Bakterien kan även tränga igenom slemhinnor, till exempel i ögonen.

Smittrisken från hund till människa är mycket låg. Den minskar ännu mer inom ett par dagar efter att hunden behandlats med betalaktam-antibiotika, som är ett förstahandsval. Handskar rekommenderas vid hantering av sjuka hundar samt vid risk för kontakt med kontaminerad urin från sjuka, eller nyligt tillfrisknade hundar. Korrekt antibiotikabehandlade, tillfrisknade hundar kan då och då utsöndra en mindre mängd av bakterien i urinen under några veckor efter den akuta, sjukdomsfasen. Smittskyddsläkare kontaktas för rådgivning, gärna i samråd med SVA.

Vid risk för aerosol, till exempel i samband med rengöring av hundstallar och under vård av en sjuk hund rekommenderas även munskydd och skyddsglasögon/visir.

Vid rengöring av misstänkt leptospira-kontaminerade hundmiljöer görs först så ”torr” rengöring som möjligt med desinfektionsmedel/sprit med effekt mot leptospiror; för att motverka fuktig aerosol eftersträvas uttorkning innan mekanisk rengöring som inkluderar vatten utförs.

Patogenes och kliniska symtom

Symtombild och grad av sjukdom vid leptospiros hos hund varierar beroende på hur hög infektionsdosen är samt hundens immunsvar. Subklinisk infektion är en mycket vanlig följd av leptospirainfektion hos hund. Unga hundar drabbas oftare av allvarlig sjukdom. Särskilt hos valpar/ unga hundar kan förloppet vara perakut när en massiv leptospiremi föreligger. Symtomen och det (letala) förloppet kan då påminna om bland annat HCC (Hepatitis contagiosa canis; infektiös hepatit; infektion med Canine adenovirus type 1).

Leptospiros är inte en kronisk sjukdom som långsamt utvecklas, eller utvecklas flera veckor-månader efter infektionstillfället. I de fall kliniska symtom utvecklas sker detta under en kortare tid – till exempel inom en vecka – efter infektionstillfället. Emellertid är komplikationer; utvecklande av kroniska njur- och/eller leverskador inte ovanligt hos hundar som drabbas av allvarlig form av leptospiros, på grund av de massiva organskador som uppstått under den akuta sjukdomsfasen.

Typiskt ses akut feber tillsammans med akuta njur- och/eller leverskador. Interstitiell nefrit med tubulära skador dominerar ofta, men även njurglomeruli kan vara affekterade. Allt från mild förhöjning av leverenzymer som detekteras med hjälp av blodprov till grav leverskada med hepatisk encephalopati kan utvecklas.

Blödningar i varierande grad, från peteccier i slemhinnor till epistaxis, haematuri och melena är ett karakteristiskt symtom, som dock inte ses i alla fall. Slemhinnorna kan också vara icteriska till följd av leverskada.

Inte oväntat är ovilja att röra sig och kräkningar vanliga symtom. Möjliga bakomliggande orsaker utöver de ovan nämnda inkluderar pancreatit och olika inflammatoriska syndrom inkluderar myosit och meningit som i varierande grad kopplats till leptospiros hos djur och människa.

Uveit har beskrivits hos hund, liksom myocardit.

Respiratoriska symtom/tachypné kan utvecklas sekundärt till följd av till exempel acidos, smärta, feber och aspirationspneumoni. Respiratoriska symtom kan också vara orsakade av Leptospiral Pulmonary Haemorrhagic Syndrome (LPHS), ett allvarligt, snabbt progredierande syndrom med hög mortalitet. Vid LPHS ses initialt multifocala intra-alveolära blödningar. De relativt begränsade blödningarna kan snabbt övergå till massiva, generella lungblödningar, med pessima prognos som följd.

Diagnos

Microscopic agglutination test (MAT) är den serologiska undersökningsmetod som är aktuell vid sjukdom till följd av leptospira-infektion hos hund. Metoden kräver träning och kontinuerlig omvårdnad av levande leptospirastammar i laboratoriet. Fråga laboratoriet vilken typ av undersökning som används.

Vid misstanke om klinisk sjukdom hos hund till följd av leptospira-infektion utförs parprovs-undersökning med MAT-undersökning för diagnos. Det första provet tas i tidig sjukdomsfas, så fort som möjligt efter hundens ankomst till veterinärmottagningen.

Helst tas prov två cirka två veckor efter akutfasprovet. Annars efter minst en dryg vecka. Vid svårighet att tolka resultatet undersöks med fördel ytterligare ett prov efter ytterligare en till två veckor så att en möjlig titerstegring fångas upp. Detta gäller särskilt om den första parprovs-undersökningen utfördes en kort tid efter akutfasprov. Observera att hunden kan ha titrar mot en eller flera serovarer redan vid den första provtagningen- men att det inte indikerar att hunden är sjuk av just dessa. En titerstegring kan komma att påvisas mot helt annan serovar vid undersökning av parprovet.

En kompletterande PCR-undersökning av blod och urin kan med fördel också utföras. Prov tas innan antibiotika satts in. Både urin och blod rekommenderas för att öka chansen för att bakterien finns med i provmaterialet. Observera att PCR undersökning inte ersätter serologisk underökning, oavsett resultat av PCR. Det är viktigt att skicka det första av de två (tre) MAT-proven i akut fas för analys. En PCR-undersökning kan i många fall förväntas ge negativt resultat. Även vid positivt PCR-resultat utförs alltså parprov med MAT-undersökning för att säkerställa diagnos och för att påvisa vilken/vilka serovarer som är aktuella.

Observera också att snabbtester, så kallade bed-site tester som kan utföras vid klinik/mottagning inte ger diagnos, inte ersätter MAT-undersökning, och inte är ett viktigt komplement i diagnosställandet, vilket en positiv PCR-undersökning är.

Observera zoonosrisken vid hanterande av urin från en akut sjuk, leptospira-infekterad hund, se ovan under rubriken ”Zoonosaspekt”.

Serologisk undersökning

Vid misstanke om klinisk sjukdom hos hund till följd av leptospira-infektion utförs alltså serologisk MAT- undersökning vid specialiserat laboratorium i form av två (eller tre) upprepade undersökningar i form av parprovs-undersökning.

Det första provet tas i tidig sjukdomsfas, så fort som möjligt efter hundens ankomst till veterinärmottagningen. Observera att hunden kan ha titrar mot en eller flera serovarer redan vid den första provtagningen- men att det inte indikerar att hunden är sjuk av just dessa. En titerstegring kan komma att påvisas mot helt annan serovar vid undersökning av parprovet

Helst tas prov två först efter cirka två veckors efter akutfasprovet. Annars efter minst en dryg vecka. Vid svårighet att tolka resultatet undersöks med fördel ytterligare ett prov efter ytterligare en till två veckor så att en möjlig titerstegring fångas upp. Detta gäller särskilt om den första parprovs-undersökningen (prov två) utfördes en kort tid efter akutfasprov.

Prov två: glöm inte att ange tidigare provresultat och datum för undersökning nummer ett på remissen när prov två i parprovsundersökningen begärs. Observera att undersökningen måste utföras på samma laboratorium med samma metod, på de två provmaterialen samtidigt, det vill säga det första provet skall vara sparat på laboratoriet. Detsamma gäller ett eventuellt tredje prov i de fall det är aktuellt.

I akut sjukdomsfas/infektionsfas, kan titrar mot den aktuella serovaren (eller serovarerna) vara låga eller inte påvisbara. Om titrar påvisas mot någon eller några serovarer kan det bero på en tidigare infektion, eller vaccination. Hos de flesta vaccinerade hundar påvisas endast låga titrar redan inom tre–fyra månader efter vaccinationstillfället, men kvarstående högre titrar under lång tid, till exempel över ett år har också påvisats.

Det är alltså fullt möjligt att titrar mot en eller fler serovarer påvisas i det första provet, men att en parprovs-analys påvisar en kraftig titerstegring mot endast en av dem, eller höga titrar av antikroppar mot en serovar där det första provet var mycket lågt eller helt negativt (inga antikroppar påvisade). I en del fall krävs ett tredje prov för att påvisa sådan stegring om den första parprovs-undersökningen utfördes för tidigt

En fyrfaldig stegring – eller högre – indikerar en akut infektion.

PCR-undersökning av blod och urin

PCR-undersökning; sökande efter Leptospira DNA kan utföras som ett komplement till parprovsundersökning med MAT. Ett positivt PCR-svar är en värdefull ledtråd i diagnos-ställandet. Prov tas innan antibiotika satts in. Både urin och blod rekommenderas för att öka chansen för att bakterien finns med i provmaterialet. Observera att PCR-undersökning inte ersätter serologisk underökning, oavsett resultat av PCR. Det är viktigt att skicka det första av de två (tre) MAT-proven i akut sjukdomsfas för analys. En PCR-undersökning kan i många förväntas ge negativt resultat, och även vid positivt PCR-resultat utförs alltså parprov med MAT-undersökning.

Ett positivt PCR-prov visar att någon eller några Leptospira-serovarer infekterat hunden, men inte vilken serovar. Det är dock ofta svårt att få med bakterien i provet, det vill säga ett negativt svar erhålls ofta även när provet som undersöks är från en akut infekterad hund.

PCR kan inte användas för att utesluta Leptospira infektion, eller bärarskap av leptospiros, eftersom resultatet ofta är negativt- bakterien finns helt enkelt ofta inte med i provmaterialet som undersöks.

Prov tas i tidig sjukdomsfas, så fort som möjligt, det vill säga samtidigt som det första MAT-provet och innan antibiotikabehandling satts in. Chansen att påvisa leptospira i blod respektive urin varierar under infektionsförloppet; blod är teoretiskt sätt ett bättre material under de första cirka tio dagarna av infektionen, senare urin. I praktiken vet man dock sällan exakt när hunden blev infekterad, därför bör båda provmaterialen undersökas.

Bed-site/snabbtest

Ett antal Bed-site/snabbtest finns på marknaden. De kan inte ersätta MAT och ett positivt svar motsvarar inte kompletterande positivt PCR-svar.

Testerna kan påvisa antikroppsnärvaro, med varierande sensitivitet och specificitet. Antikropparna kan vara ett immunologiskt minne från en tidigare, asymtomatisk infektion eller vaccination, och testerna ger ingen information om titernivå, titerstegring, eller vilken serovar det rör sig om.

Odling

Odling av leptospiros från kliniskt material utförs sällan då bakterien är svårodlad från kliniskt material (det vill säga resultatet blir alltför ofta negativt). Kontakta alltid laboratoriet innan provet tas! Ett speciellt odlingsmedium för odling av leptospirabakterier bör som regel finnas till hands under provtagningen, det vill säga på kliniken/djursjukhuset. 

Behandling

Understödjande behandling, i grava fall intensivvårdsbehandling med kontinuerligt utvärderande av prognos är centralt.

Som riktad antibiotikabehandling vid leptospiros hos hund är betalaktam-antibiotika förstahandsval som anses ha god effekt mot leptospiremin. Då infektionen ofta leder till akuta kraftiga lever- och njurskador och en kraftig allmänpåverkan påbörjas behandlingen ofta intravenöst, till exempel med ampicillin-preparat. Kunskap om effekt av förlängd antibiotikabehandling peroralt efter tillfrisknande saknas, även hos människa, men då individen varit gravt sjuk och då data avseende risk för kort behandling saknas kan till exempel totalt två veckors behandling vara aktuellt, om så bedöms. Just två veckor anges i olika konsensusdokument som en behandlingslängd som eventuellt leder till minskad mängd bakterier i njurglomeruli. Fallexempel där hundar initialt svarat på intensivvårdsbehandling i kombination med antibiotikabehandling, men sedan försämrats inom några dygn, har setts även i Sverige. Diagnosen är liksom prognosen också ofta svår att fastställa inom de första dygnen, undantaget i perakuta fall, och andra tillstånd där antibiotikabehandling är indikerat kan föreligga. Sammanfattningsvis är målet i dessa patientfall inte en så kort betalaktam-behandling som möjligt.

Profylax

De flesta hundar i Sverige behöver inte regelbundet vaccineras mot leptospiros. I områden där det återkommande ses kliniska fall av leptospiros, eller i samband med ett misstänkt ökat antal sjukdomsfall, kan det dock vara aktuellt för de veterinärer som är verksamma där att rekommendera vaccination. Lokal veterinär vid mottagning, klinik eller djursjukhus gör en veterinärmedicinsk bedömning tillsammans med hundens ägare. En sådan rekommendation kan inkludera återkommande, årlig vaccination inför risksäsong, eller för vissa hundar, till exempel uppfödningar, blodgivare, jakthundar etcetera.

Riskmiljöer i samband med utbrott är hundrika miljöer i närområdet, såsom rastgårdar, parker, storstadsområden. Risken för smitta minskar vid kallt väder och ökar vid varmt och fuktigt väder; se ovan under rubriken ”Agens och smittvägar”. Riskmiljöer vid utlandsresa inkluderar förutom hundrika miljöer i varierande grad skog och mark, vatten och lantbruksmiljö.

Vacciner mot leptospiros ger inte ett fullständigt skydd mot infektion och vaccinerade hundar kan om de infekteras sprida bakterien. Ett mål med vaccination är att ge hunden ett ökat skydd mot allvarliga sjukdomssymtom orsakade av de serovarer vaccinet är riktat mot. Vaccinerna har en relativt kortvarig effekt. Vaccination kan därför gärna planeras så att ett så höggradigt skydd som möjligt kan förväntas vid tidpunkten for möjlig exponering for smitta, såsom inför en resa.

Beställ SVA:s analyser

Leptospira antikroppar, en serotyp, (MAT)

Leptospira serologi, paket (MAT)

Leptospira (PCR)