Stafylokocker är en stor grupp bakterier av mer eller mindre sjukdomsframkallande arter. Staphylococcus aureus kan orsaka infektioner av varierande grad, oftast i huden, men även djupare infektioner förekommer. Vid resistens mot antibiotika kan infektionerna bli mer svårbehandlade. Liksom flera andra stafylokocker kan MRSA bäras utan symtom på hud och slemhinnor.
I ett internationellt perspektiv är frekvensen MRSA bland människor i Norden fortfarande låg. I Sverige och många andra länder försöker man motverka spridning av MRSA. Infektion med bakterien hos människor ska därför anmälas till smittskyddsläkare och till Folkhälsomyndigheten. Mer information om MRSA hos människor finns på Folkhälsomyndighetens webbplats.
Fram till 2000-talet rapporterades om MRSA nästan uteslutande från människor, men numera rapporteras MRSA även från djur. Hos hundar, katter och hästar påvisas MRSA oftast i samband med sjukdom hos djuret, till exempel sårinfektioner. Bland lantbrukets djur (grisar, nötkreatur, fjäderfä) påvisas bakterien oftare utan att symtom ses. Om det speglar en skillnad mellan djurslagen kan dock inte säkert sägas eftersom få screeningar av friska sällskapsdjur och hästar görs, och omvänt gäller att färre prov tas från lantbrukets djur vid sjukdom.
I Sverige ska fynd av MRSA hos djur anmälas enligt SJVFS 2021:10 (saknummer K12). Misstänkta isolat av denna resistenstyp ska konfirmeras med molekylärbiologiska metoder. Detta görs under vissa förutsättningar kostnadsfritt av SVA om isolat skickas till Avdelningen för mikrobiologi och åtföljs av speciell remiss Verifiering anmälningspliktig resistens ESBLCARBA, MRSA, MRSP och andra MRS (pdf).
Mer information om kriterier för indexfall etcetera, se Konfirmering av anmälningspliktig resistens ESBLCARBA, MRSA, MRSP och andra MRS.
MRSA som zoonos
En zoonos är en sjukdom eller ett smittämne som kan spridas mellan djur och människor. Flera rapporter visar att sällskapsdjur smittats med MRSA av människor i djurets närhet. Det finns också vissa speciella varianter av MRSA som i första hand sprids mellan djur som hästar, kor och grisar. Men oavsett vilken variant av MRSA det handlar om kan de överföras från djur till människor i djurets närhet och tvärt om. Både djur och människor kan alltså vara reservoarer för MRSA.
Det är viktigt att motverka spridning av MRSA i samhället. Eftersom både djur och människor berörs är det viktigt att alla som jobbar med smittskydd samverkar och samarbetar med varandra. Socialstyrelsen tog därför 2011 fram rekommendationer för handläggning av MRSA hos häst, hund och katt (pdf). Dessutom finns det information och riktlinjer för djurägare som har hästar eller sällskapsdjur med MRSA eller MRSP på Jordbruksverkets webbplats.
Eftersom MRSA kan spridas från människor till djur och djuren sedan kan utgöra en reservoar med risk för spridning till människor har Socialstyrelsen tagit fram ett underlag om hur smitta av MRSA från människor till lantbrukets djur kan förebyggas. Underlaget kan nås via Folkhälsomyndighetens webbplats.
I många länder är en speciell typ av MRSA vanlig bland olika lantbruksdjur, exempelvis grisar, gödkalvar och slaktkycklingar. Varianten kallas ofta MRSA CC398 eller ”livestock associated” MRSA (LA-MRSA) för att visa på kopplingen till lantbrukets djur. Djuren blir som regel inte sjuka utan bär på bakterien utan symtom. Risken är stor att människor som arbetar med djur som bär på MRSA smittas. Människor kan bära smittan utan symtom men sjukdom förekommer också. Om kontakten med smittade djur upphör försvinner ofta bakterien från människorna, men de som arbetar kontinuerligt på gårdar där MRSA förekommer utsätts återkommande för smitta.
I undersökningar från flera länder har MRSA påvisats i råa livsmedel av animaliskt ursprung men hittills talar inget för att livsmedel är en betydelsefull spridningsväg för MRSA till människor. Risken för spridning kan minimeras genom god hygien vid hantering av livsmedel. Dessutom dör MRSA-bakterier vid upphettning i samband med tillagning av matvaror.
Övervakning av MRSA hos djur i Sverige
Första gången MRSA isolerades från djur i Sverige var 2006 och sedan 2008 är fynd av MRSA hos djur anmälningspliktigt. Sedan dess har majoriteten av anmälda fall hos tamdjur upptäckts genom passiv övervakning av kliniska prover från sjuka djur. Aktiv övervakning med riktad provtagning har vid olika tillfällen genomförts på gris, nötkreatur, häst, hund och igelkottar. Resultaten av såväl passiv som aktiv övervakning redovisas i den årliga rapporten Swedres-Svarm, där också fynd från djur sätts i relation till fynd från människa.
Lantbrukets djur
Genom åren har MRSA vid sporadiska tillfällen isolerats från olika typer av prov från såväl nötkreatur, gris, get och får. Baserat på detta anses situationen i Sverige över lag vara god. Baserat på information om fallen är det vid vissa av dessa tillfällen troligt att djuren smittats av människor som arbetar med djuren. Risken för att MRSA förs in i en besättning kan minskas genom goda smittskyddsrutiner. Exempel på goda rutiner har bland annat tagits fram av organisationen Gård och djurhälsan. Ansvarsfull antibiotikaanvändning är också viktigt.
Sällskapsdjur och häst
Varje år isoleras MRSA vid ett antal tillfällen från prov från sjuka djur och då främst från häst, hund och katt, om än fynd från andra sällskapsdjur förekommer. I många av dessa fall är det, baserat på information om fallen, troligt att människor i djurens närhet varit smittkällan. Hos häst förekommer även fall med så kallade LA-MRSA, där spridning mellan olika hästar troligen har en större betydelse. Men även i dessa fall kan människor vara inblandade i att vidarebefordra smittan från en häst till en annan.
Noterbart är att under 2020 till 2021 har utbrott av MRSA kopplade till olika hästkliniker lett till ett ökat antal fall hos just häst. Detta visar på vikten av god hygien och bra smittskyddsrutiner, inte minst god vårdhygien. Ansvarsfull antibiotikaanvändning är också viktigt.
Vilda djur
I Sverige, liksom i flera andra länder, har det visat sig att igelkottar ofta bär på en ovanlig variant av MRSA. I dessa isolat är det en genen mecC som orsakar resistensen, till skillnad från den i andra sammanhang betydligt vanligare genen mecA. Troligen beror detta på att antibiotikaproducerande svampar som kan förekomma naturligt på igelkottarnas hud har gynnat förekomst av resistenta S. aureus. Detta skulle då vara en process som skett under mycket längre tid än, och helt skilt från, klinisk användning av antibiotika.