Rödsjuka hos fjäderfä

Förekomst hos fjäderfä

Hos svenska tamhöns ansågs rödsjuka fram till mitten av 1990-talet vara en ovanlig infektionssjukdom. Sedan dess har antalet utbrott av rödsjuka ökat, och infektionen förekommer idag framför allt bland värphöns i kommersiella flockar. Under senare år har framför allt flockar med tillgång till utevistelse (ekologiska och frigående med utevistelse) drabbats men utbrott har även konstaterats i frigående värphönsflockar inomhus. Utbrott förekommer också bland svenska kalkoner samt har även påvisats i enstaka avelsflockar (höns och kalkon).

×

Ladda ned original

Antal utbrott av rödsjuka i Sverige 1997-2023. Källa: SVA, Avdelningen för djurhälsa och antibiotikafrågor (siffrorna anger antalet utbrott som är kända för SVA).

Sjukdomssymtom

Utbrotten startar ofta mycket plötsligt med förhöjd dödlighet som ökar successivt. Den totala dödligheten i flocken kan bli över 50 procent om inga åtgärder sätts in. Hos värphöns kan dessutom sänkt äggproduktion ses.

I de fall symtom ses hos enskilda fåglar består de framför allt av nedsatt allmäntillstånd. I vissa fall ses avmagring, blek kam och någon gång även hälta.

Orsak och sjukdomsförlopp

Rödsjuka orsakas av bakterien Erysipelothrix rhusiopathiae.

Kunskapen om smittkällor och smittvägar för fjäderfän är begränsad. Bakterien har under lång tid ansetts förekomma naturligt i jord och vatten. Det är därför möjligt, men inte säkert visat, att rödsjukebakterier i jord och vatten är en smittrisk för fjäderfä. Bakterien har också antagits kunna överleva länge (år), både i djurens närmiljö och utanför huset. Experimentella studier har dock inte kunnat bevisa detta.

Även friska grisar kan bära på rödsjukebakterier och misstänks därmed vara en smittkälla för fjäderfä. Foto: Bengt Ekberg/SVA

En annan möjlig, men inte bevisad, smittkälla är andra djur, till exempel grisar, får och gnagare. Något säkert bevis för att dessa kan sprida smittan till höns finns dock inte idag.

Det finns inte heller några vetenskapliga belägg för att smittan kan spridas från avelshöns via ägg eller att hönsen skulle kunna smittas i tidig ålder, till exempel under uppfödningen, och sedan drabbas av ett utbrott senare i livet.  

I ett forskningsprojekt på SVA har det blodsugande röda hönskvalstret (Dermanyssus gallinae) visats kunna bära rödsjukebakterier både på in- och utsidan och kvalstren misstänks därför kunna sprida bakterierna både inom en flock, mellan flockar och mellan besättningar.

När bakterierna väl fått fäste i en fjäderfäflock sprids de relativt snabbt mellan fåglarna. Smittvägarna är inte helt klarlagda men i ett forskningsprojekt på SVA har visats att bakterien finns i träck från sjuka fåglar. Fåglarna kan därför troligen smittas genom att äta kontaminerat material som strö och foder men också via hackning, kannibalism och riv- och sårskador.

Provtagning och diagnostik

För att ställa diagnosen rödsjuka krävs att fåglar obduceras och att bakterien isoleras och identifieras. Vid obduktion av fåglar som dött av rödsjuka ses oftast tecken på en snabbt förlöpande allmäninfektion (blodförgiftning) med förstoring av lever och mjälte. Ibland ses mer kroniska förändringar, som inflammation i hjärtmuskulatur, på hjärtklaffar, i leder och i inre organ. 

Åtgärder och rekommendationer

Erfarenheten från de senaste årens utbrott talar för att ett utbrott av rödsjuka i en fjäderfäflock mycket sällan upphör spontant.

Bakterien är oftast känslig för antibiotika, men enbart en antibiotikabehandling leder i regel till snabbt återfall efter avslutad behandling. Antibiotikabehandling av värphöns i Sverige genomförs sällan eftersom ägg inte får levereras under behandlings- och karenstidsperioden.

SVA rekommenderar att drabbade flockar så snart som möjligt vaccineras för att hejda utbrottet. Om möjligt bör vaccinationen kombineras med antibiotikabehandling för att påskynda tillfrisknandet. Det är dessutom viktigt att vaccinera efterföljande flockar som sätts in i samma djurutrymme eftersom det är vanligt att nya utbrott annars inträffar. Orsaken är sannolikt att det är svårt att få bort bakterierna från stallet genom rengöring och desinfektion. Vaccination medför ökade kostnader och extra arbete eftersom vaccinet är ett avdödat vaccin som därmed måste injiceras i varje enskild fågel. Om vaccination av flocken inte bedöms vara genomförbar bör avlivning övervägas av djurskyddsskäl.

Läs mer om vaccination av tamhöns

Läs mer om vaccination med injektion

Praktiska råd:

• Var noga med hygien och hygienbarriärer.
• Undvik direkt och indirekt kontakt mellan grisar och fjäderfän.
• Bekämpa gnagare.
• Låt aldrig döda höns ligga kvar inne i djurutrymmet. (Döda fjäderfän som blir liggande utgör alltid en risk för spridning av olika smittämnen.)
• Kontrollera blodsugande hönskvalster.
• Sänd in fjäderfän för obduktion vid plötsligt ökad dödlighet.
• Under pågående rödsjukeutbrott bör man samla in döda höns minst två gånger dagligen.
• Iaktta noggrann handhygien och använd handskar vid hantering av döda fåglar från smittade flockar.

Kan smitta till människa

Även människor kan smittas av rödsjukebakterier men det är relativt sällsynt. Den vanligaste sjukdomsformen hos människa är en smärtsam, avgränsad infektion i fingrar och händer som uppkommer genom stick-, skärsår eller andra hudskador när infekterat material hanterats. Detta kallas erysipeloid och måste skiljas från erysipelas hos människor som är en bakteriesjukdom orsakad av streptokocker. Även spridning till leder och allvarligare infektioner såsom blodförgiftning kan förekomma vid E. rhusiopathiae-infektion hos människa.