Aggressiv anaplasma ett hot mot betande får och nötkreatur

BAKGRUND

Sedan 10 år tillbaka ökar förekomsten och svårighetsgraden av anaplasmos (också kallad betesfeber) hos får i södra Sverige och på Gotland. Sjukdomen har också ett mer aggressivt förlopp än tidigare; djur som i normala fall inte behöver behandling insjuknar, såsom äldre tackor, ibland med dödsfall som följd. Även djur som behandlats förebyggande med fästingprofylax insjuknar, och djur dör trots insatt behandling . Ett exempel i närtid är en fårbesättning i Skåne som våren 2024 drabbades av en så kallad abortstorm på sina tackor. En femtedel av besättningens tackor kastade sina foster och tre tackor dog inom fyra dagar. Analysresultaten visade att bakterien Anaplasma phagocytophilum som orsakar anaplasmos var orsaken till utbrottet. Under 2023-2024 orsakade anaplasmainfektioner även flera dödsfall på får och nötkreatur på Gotland. Att betesfeber är kopplad till dödsfall hos nötkreatur är mycket ovanligt och klinisk sjukdom brukar avklinga inom en vecka.

Anaplasmos är en av de vanligaste fästingburna infektionerna med klinisk relevans hos djur i Sverige och då huvudsakligen får och nötkreatur på bete, men kan även orsaka infektion hos bland annat get, kameldjur, häst, hund, katt, vilda klövdjur och människa. Människor kan utveckla en så kallad human granulocytär anaplasmos (HGA, tidigare känt som ehrlichios) som i vissa fall kan orsaka långdragen oklar feber, i sällsynta fall kan också njurskador och andra organskador förekomma. Svåra infektioner behandlas med antibiotika, vanligen med tetracyklin som är ett bredspektrumantibiotikum. Hos infekterade djur kan anaplasma-bakterien (som är en intracellulär organism) påvisas i blodet. Det finns även en hypotes om att anaplasma skulle kunna spridas via mjölk från infekterade djur. Detta kan utgöra ytterligare en smittväg till diande lamm och kalvar som är extra känsliga för infektionen, men också utgöra en risk för människor som skulle kunna få i sig bakterien via opastöriserad mjölk och mjölkprodukter, som till exempel olika sorters ostar. I dessa fall kan det bli svårare att bekräfta diagnosen av HGA pga patienten inte kan ange fästingbettet bland möjliga smittursprung.

Vårt förändrade klimat med ökande temperatur under sommarhalvåret, längre växtsäsong och mildare vintrar har lett till en ökad population och en ökad utbredning av vår vanliga fästing (Ixodes ricinus) samt att nya fästingarter påträffas i Sverige som möjligen kan etableras i landet. Förutom via vanliga fästingar, kan Anaplasma-bakterien även överföras av flera fästingarter. Några av dem är redan etablerade i Sverige, t ex trubbnosfästing (Haemaphysalis punctata, vanligt förekommande på Gotland och i Kalmartrakten), taigafästing (Ixodes persulcatus) och gnagarfästing (Ixodes trianguliceps), medan andra inte är etablerade men har upptäckts i Sverige oftare under senare åren, t ex brokig hundfästing – Dermacentor reticulatus. I Sverige har andra anaplasmaarter än A. phagocytophilum påvisats på får. De första svenska fynden av A. bovis och A. capra diagnosticerades 2013 i en fårbesättning på Gotland. Det är oklart varför nya arter förekommer just på Gotland, men det är känt att trubbnosfästing är vektor till A. bovis.

Anaplasmos/betesfeber leder till ett ökat djurlidande, djurförluster då djur dör, kastar sina foster eller att försvagade djur, framför allt unga lamm på bete, kan bli lätta byten för rovdjur som örn och räv samt nedsatt tillväxt hos överlevande djur. Behandling av sjuka djur ger även upphov till en ökad användning av antibiotika och till ökade produktionskostnader. Utöver produktionsförlusterna leder fler sjukdomsfall till ökad arbetsbelastning för djurägare och personal. Besättningar i särskilt drabbade områden på östra Gotland har förlorat cirka 20 % av lammen, vilket motsvarar upp till 80-90 lamm på en del gårdar och haft produktionsförluster på över 100 000 SEK per säsong. Ytterligare ekonomiska förluster kan uppstå när beten måste väljas bort på grund av fästingbördan och sjukdom som uppstår vilket kan leda till att djurägaren inte har möjlighet att utnyttja betesbidrag.

HYPOTES

• Flera olika anaplasma-arter bidrar till den observerade sjukdomsbördan hos betande får och nötkreatur på Gotland.

• Anaplasmabakterier kan utsöndras i mjölk hos infekterade får och nötkreatur.

MÅL OCH SYFTE

Projektets övergripande syfte är att minska djurlidande och produktionsförluster genom ny kunskap om förekomst av anaplasmos hos betande idisslare och potentiella smittvägar som bl a kan leda till att vissa livsmedel blir osäkra.

Specifika mål inkluderar:

• Undersöka förekomst av anaplasmabakterier i fästingar insamlade från beten och från betande får och nötkreatur på Gotland för att öka kunskapen om vilka anaplasmaarter som fästingarna bär på.

• Undersöka förekomst av anaplasmabakterier i mjölk och blod från nötkreatur och får med misstänkt anaplasmainfektion.

Sammantaget kommer den nya kunskapen att skapa bättre förutsättningar för att förbättra och anpassa förebyggande åtgärder inklusive fästingprofylaxrutiner för att minimera djurlidande, antibiotikaanvändning och produktionsförluster hos får och nötkreatur i Sverige.