Naturliga barriärer minskar riskerna
Sannolikheten för att smittor sprids i miljön påverkas av en rad naturliga barriärer, vilka kan påverkas av det förändrade klimatet. Exempelvis påverkas sannolikheten för att regnvatten ska rinna från gödslad mark till ytvatten bland annat av jordarten och markens lutning. Plan mark minskar sannolikheten, men kraftiga regn och översvämningar som följer i klimatförändringarnas spår kan resultera i att ytavrinning från denna typ av marker ändå blir vanligare. Ökad frekvens av extremväder i form av kraftiga regn och översvämningar kan på så vis påverka naturliga barriärer och orsaka ökad spridning av smitta i miljön via transport av smittämnen från mark till vattendrag och sjöar.
Regn och torka påverkar smittämnen
Ökad frekvens av kraftiga regn och översvämningar kan gynna överlevnaden av vissa smittämnen. Exempelvis vet vi att översvämningar gynnar överlevnaden av mag-tarmparasiter i miljön. I kombination med stress och att djuren ofta är tvingade att vara samlade på begränsade ytor efter en naturkatastrof kan detta resultera i att djuren lättare insjuknar i parasitsjukdomar. Därtill är en rad djursjukdomar förknippade med blöta förhållanden, till exempel under regnperioder. Djur som har varit blöta en längre tid kan lätt utveckla hudinfektioner, till exempel lumpy wool hos får, streptotrikos hos hästar och nötkreatur och sår som infekteras med fluglarver hos alla djurslag. Djur kan även få hov- eller klövbölder, infekterade hornsprickor, mugg eller klövspaltinflammationer i en ökad utsträckning. Detta samtidigt som torka istället kan bidra till mindre gynnsamma överlevnadsförhållanden för smittämnen i miljön.
Ett exempel på en sjukdom som kan spridas är mjältbrand (antrax), en allvarlig zoonos där smittämnet kan överleva mycket länge i marken. Genom sprickbildningar, ras och skred till följd av exempelvis torka eller kraftiga regn kan mjältbrandssporer från tidigare utbrott frigöras och smitta djur på bete eller via vatten som förorenats av mjältbrandssporer. Även sjukdomen frasbrand kan spridas denna väg.
Längre betesperioder påverkar djurens hälsa
Tillgång och kvalitet på betesmark påverkas av ett förändrat klimat. Till följd av en förlängd vegetationsperiod ökar längden på betesperioden. Vid sidan av påtagliga fördelar ger det även en ökad exponering av betesdjuren för smittor i miljön, såväl vektorburna som från vilda djur, mark och vatten. Dessutom blir djuren mer utsatta för väder och vind vid extremväder och för massförekomst av insekter. Blöta marker blir upptrampade och risken för infektioner i juver, klövar, hud, med mera ökar. En längre betesperiod skulle dock kunna ge minskad risk för luftvägsviroser som ofta trivs i inomhusmiljöer. Hög värme och ökad luftfuktighet kan dessutom medföra en ökad mikrobiell tillväxt i allmänhet och betesparasiter och bakterier i synnerhet. Mildare temperaturer möjliggör även övervintring på betena av olika parasiter. En ökad förekomst av betesparasiter (som stora leverflundran eller stora magmasken) kan bli ett allvarligt problem för betande idisslare.