Gå direkt till innehåll

Harpest som zoonos

Tularemi

Harpest är en allvarlig infektionssjukdom som orsakas av bakterien Francisella tularensis och kallas även för tularemi.

Anmälningspliktig :

Ja

Epizooti :

Nej

Zoonos :

Ja

Förekomst

Tularemi förekommer i de flesta länder på hela norra halvklotet, men inte söder om ekvatorn. Sjukdomen förekommer i större delen av Sverige, främst i Norrland och Svealand.

Infektioner i Sverige ses främst hos skogs- och fältharar och gnagare, men sjukdomen har rapporterats hos flera andra djurslag, bland annat andra däggdjur, fåglar, amfibier, insekter, fästingar och encelliga djur.

Harpest är en av de vanligaste inhemska zoonoserna hos människor i Sverige. Människor smittas framför allt via myggor, men även genom  direkt kontakt med sjuka eller döda djur och vid inandning av till exempel smittförande damm.

Tularemi hos människor är anmälningspliktig enligt smittskyddslagen. Antalet anmälda fall av harpest hos människa varierar från år till år, de senaste åren har det rapporterats mellan cirka 100 till över 800 fall per år. Över 90 procent av de rapporterade humanfallen har insjuknat i Sverige. 

Symtom hos djur

Djur som är känsliga för harpest insjuknar en eller ett par dagar efter att de smittats. Infektionen leder ofta till en allmän blodförgiftning och vid obduktion av det döda djuret ser man framför allt vita härdar (nekroser, det vill säga vävnadsdöd) i lever, mjälte och benmärg.

Harpest hos människa

Smittämne

Bakterien Francisella tularensis.

Förekomst

Europa, Amerika och Asien.

Symtom hos människa

Sjukdomsbilden varierar beroende på smittsättet och virulensen av bakterien. Patienten insjuknar med feber, huvudvärk och illamående. Om smittsättet är ett insektsbett uppstår en svullnad på injektionsstället och den närmaste lymfknutan svullnar upp. Vid inandning av kontaminerat damm kan patienten utveckla lunginflammation och vid intag av kontaminerade livsmedel eller vatten uppstår sår i mun och svalg.

Människor som misstänker att de smittats av harpest bör uppsöka läkare. Genomgången sjukdom hos människa ger livslång immunitet.

Inkubationstid

Två till fyra dygn (en till tio).

Smittkälla

Myggor, fästingar, harar, gnagare och deras närmiljö.

Smittvägar

Vanligtvis genom insektsbett eller beröring med självdöda eller smittade skjutna harar. Vid till exempel laboratoriearbete genom inandning av bakterier. Smittspridning via vatten och livsmedel är mindre vanlig i Sverige.

Kontrollåtgärder

Skydd mot insektsbett med täckande kläder och myggmedel.

Användning av skyddshandskar vid hantering av döda och sjuka djur.

Hitta på denna sida