Koccidier och koccidios hos fjäderfä
Koccidier är encelliga mikroskopiska tarmparasiter som kan orsaka sjukdomen koccidios hos fjäderfän. Koccidios är en av de viktigaste fjäderfäsjukdomarna och den förekommer både i kommersiella fjäderfäbesättningar och i hobbyflockar. Koccidier har en komplicerad livscykel och är mycket tåliga i miljön.
Anmälningspliktig :
Nej
Epizooti :
Nej
Zoonos :
Nej
Vad är koccidier och koccidios?
Koccidier är encelliga mikroskopiska parasiter (protozoer) (bild 1) som förökar sig i värddjurets celler, oftast i tarmslemhinnan. Det finns också koccidier som angriper andra organ än tarmen hos vissa djurarter. Koccidier hos fjäderfän är artspecifika, det vill säga de smittar inte mellan olika fågelarter. Däremot kan en fågelart ofta infekteras av flera olika koccidiearter.
Smitta med koccidier kan resultera i sjukdomen koccidios. När koccidierna förökar sig uppstår vävnadsskador av varierande grad beroende på koccidieart och antalet parasiter.
Parasitens livscykel
Koccidiernas livscykel är komplicerad. Fåglarna smittas när de sväljer sporulerade oocystor (bild 1) som utgör parasitens infektionsdugliga stadium. Väl nere i tarmen invaderar parasiterna slemhinneceller i olika delar av tarmen beroende på koccidieart. Koccidierna förökar sig sedan genom en serie asexuella celldelningar och slutligen genom en sexuell förökningsfas. Det tar mellan fyra och sju dagar från det att fågeln fått i sig sporulerade oocystor tills dess att nya osporulerade oocystor utskiljs med träcken.
För att kunna infektera nya fåglar måste oocystorna som kommer ut med träcken först sporulera. De genomgår då en utvecklingsfas i den omgivande miljön utanför fågelns kropp. Detta sker snabbt under gynnsamma förhållanden, det vill säga när det är varmt och fuktigt. Vid till exempel 25–30°C under närvaro av syre och fukt sporulerar oocystorna inom ett till tre dygn.
Koccidier är tåliga i omgivningen
Oocystorna är mycket tåliga i den yttre miljön och kan överleva under flera månader till år. De påverkas inte nämnvärt av de vanligaste desinfektionsmedlen som används i djurutrymmen. Uttorkning, frysning och uppvärmning (över 56°C) medför däremot sämre överlevnad.
Immunitet
Nykläckta fjäderfän är fria från koccidier, men de kommer som regel i kontakt med parasiten redan under sina första levnadsveckor eftersom koccidier finns nästan överallt där man håller tamhöns och andra fjäderfän. Fåglarna utvecklar naturlig motståndskraft (immunitet) under sin uppväxt mot de olika koccidiearterna som finns i deras närmiljö.
Immunitet mot en koccidieart ger emellertid inte något skydd mot andra arter, därför måste en fågel träffa på och utveckla immunitet mot varje koccidieart för sig. Immuniteten utvecklas successivt under uppväxten genom att fåglarna infekteras av ett litet antal koccidier upprepade gånger. Immuniteten är oftast livslång eftersom djuren regelbundet träffar på koccidier i sin närmiljö som stimulerar immunförsvaret. I en djurmiljö som är fri från koccidier kommer immunitet inte att utvecklas.
Sjukdomen koccidios
Infektion med ett stort antal koccidier samtidigt kan orsaka tarmskador, det vill säga sjukdomen koccidios. Koccidios förekommer framförallt hos unga fjäderfän från några veckors ålder och hos ungfåglar som ännu inte hunnit utveckla full immunitet. Sjukdomsfall kan undantagsvis även förekomma bland vuxna fjäderfän. När detta inträffar beror det ofta på att nya koccidiearter som fåglarna inte är immuna mot har introducerats i miljön eller att fågeln flyttats till en ny besättning och då exponerats för andra koccidiearter än sådana som de tidigare träffat på och är immuna mot.
Flera olika fjäderfäarter kan drabbas av koccidios, till exempel tamhöns, kalkoner, gäss, tamankor, fasaner, rapphöns, pärlhöns och vaktlar. Sjukdomen förekommer såväl i kommersiella besättningar som i hobbyflockar. Risken för sjukdomsutbrott är störst där många unga fjäderfän hålls tätt tillsammans på en liten yta. Fåglar som hålls på ströbädd är mer utsatta för smitta med koccidier än djur som hålls i bur där fåglarna har begränsad kontakt med träck.
Hur allvarligt parasitangreppet blir beror på bland annat på:
- fågelns ålder
- graden av immunitet
- vilken eller vilka koccidiearter som fågeln smittats av
- smittdos (antalet sporulerade oocystor som fågeln har svalt)
- fåglarnas allmänna hälsotillstånd.
I praktiken är blandinfektioner med flera arter vanligt förekommande.
Klinisk och subklinisk koccidios
Koccidios förekommer i praktiken i två olika former; klinisk och subklinisk. Vid klinisk koccidios ses nedsatt allmäntillstånd (fåglarna har en uppburrad fjäderdräkt och verkar trötta och sjuka och de blir inaktiva) och ofta diarré som kan vara blodblandad. Dödligheten i en drabbad flock varierar, men kan bli hög. Ibland dör fåglarna innan man hinner se andra symtom. Överlevande fåglar kan bli magra och eftersatta.
Subklinisk koccidios är vanligare än den kliniska formen. Vid subklinisk koccidios utvecklar fågeln skador i tarmen som kan medföra nedsatt näringsupptag, sänkt tillväxt och avmagring. Fågeln visar däremot inga tydliga yttre sjukdomstecken.
Koccidieskador är en viktig riskfaktor för sjukdomen nekrotiserande enterit (NE).
Koccidios hos fjäderfän orsakar djurlidande och ekonomiska förluster.
Koccidios hos tamhöns
Det finns sju olika arter av koccidier (släktet Eimeria) som smittar tamhöns. De olika koccidiearterna orsakar vävnadsskador i olika delar av tarmen med olika utseende.
Art |
Huvudsaklig lokalisation |
| E. acervulina | Främre delen av tunntarmen |
| E. brunetti | Slutet av tunntarmen och kolon |
| E. maxima | Tunntarm |
| E. mitis | Tunntarm |
| E. necatrix | Tunntarm |
| E. praecox | Främre delen av tunntarmen |
| E. tenella | Blindtarmarna |
De mest sjukdomsframkallande arterna hos tamhöns är E. brunetti, E. necatrix och E. tenella. Eimeria acervulina och E. maxima är måttligt sjukdomsframkallande medan E. mitis och E. praecox är låggradigt sjukdomsframkallande.
Hos tamhöns brukar man skilja på tunntarmskoccidios (flera arter kan vara orsaken) och blindtarmskoccidios som orsakas av arten E. tenella.
Koccidios utgör ett kostsamt problem i slaktkycklingnäringen runt om i världen. De vanligaste koccidiearterna som orsakar koccidios hos slaktkycklingar är E. acervulina, E. maxima och E. tenella.
Koccidios förekommer även sporadiskt hos livkyckling (blivande värphöns) och unghöns.
Koccidios är en vanligt förkommande sjukdom bland hobbyhönskycklingar.
Koccidios hos kalkon
Hos kalkon finns fem koccidiearter:
| E. adenoides | Blindtarmar |
| E. gallopavonis | Rektum/kolon |
| E. meleagrimitis | Tunntarm |
| E. meleagridis | Blindtarm |
| E. dispersa | Tunntarm |
Hos kalkon orsakar koccidieangrepp oftast slemblandad eller vattnig diarré med sparsamma mängder blod.
Koccidios hos gäss och tamankor
De viktigaste koccidiearterna hos gäss är:
| E. anseris | Tunntarm |
| E. nocens | Tunntarm |
| E. truncata | Njure (njurkoccidios) |
Eimeria anseris är den mest sjukdomsframkallande arten hos gässlingar, och den orsakar tarmblödningar och diarré. Gässlingar kan också drabbas av njurkoccidios (parasiten angriper njurarna), ofta vid 3–12 veckors ålder. Gässlingarna blir kraftigt nedsatta, magrar av, får diarré och dödligheten kan bli hög.
Hos ankor är det framförallt arten Tyzzeria perniciosa som orsakar koccidios. Denna art orsakar grava skador i tunntarmen med tarmblödningar, diarré, avmagring och dödsfall hos unga ankor (ällingar).
Diagnostik
Obduktion och mikroskopisk undersökning
Diagnosen koccidios fastställs säkrast genom obduktion och mikroskopisk undersökning.
Träckprov
Oocystor påvisas i träckprov genom parasitologisk undersökning. Eftersom koccidier ofta förekommer lågt antal i träcken hos friska fåglar är det viktigt att väga samman resultatet (antalet oocystor) med fågelns ålder och sjukdomssymptom innan diagnosen ställs på detta sätt. Det är också viktigt att komma ihåg att vid akut koccidios kan fågeln insjukna och dö innan den börjat utskilja oocystor med träcken.
Ströbäddsprov
Man kan analysera ströbäddsprover med avseende på oocystor, men resultatet kan vara svårtolkat på grund av utspädningseffekter och ojämn fördelning av oocystorna i ströbädden.
Artbestämning av koccidier
I provsvar från fjäderfäobduktioner skiljer man i praktiken mellan tunntarmskoccidios och blindtarmskoccidios. Artbestämning kan utföras med PCR-teknik men på SVA utförs det inte i rutindiagnostiken.
Lesion scoring
Lesion scoring är en standardiserad metod som framförallt används för att undersöka graden av koccidieangrepp i besättningar med slaktkycklingar samt i forskning.
Förebyggande åtgärder mot koccidios
God hygien och torr miljö
Det är viktigt att hålla rent och torrt i djurutrymmet eftersom det gör att oocystorna sporulerar och blir infektionsdugliga långsammare. En annan viktig åtgärd är att dela in de unga fåglarna i små grupper och att ge dem gott om utrymme så att smittrycket hålls nere.
Vaccination
Tamhönskycklingar kan vaccineras mot koccidios med levande attenuerat vaccin. Kontakta veterinär för rådgivning.
Koccidiostatika
Koccidiostatika (fodertillsats) kan ges i fodret till kommersiellt uppfödda slaktkycklingar och slaktkalkoner för att förebygga koccidios.
Behandling
Behandling vid akut koccidios sker med läkemedel via dricksvattnet. Djurägare hänvisas till praktiserande veterinärer för bedömning av behandlingsbehov.
Beställ SVA:s analys
Parasitologisk träckprovsanalys, t ex spolmask, hakmask, koccidier (flotation med socker/salt)