Marteilios hos ostron och blåmussla
Marteilios orsakas av parasiter ur släktet Marteilia som hör till familjen Marteiliidae. Det är en parasitsjukdom hos musslor (Bivalvia). Parasiten, Marteilia refringens, och därmed sjukdomen, förekommer framför allt i varmare vatten. Infektionen medför försvagning av individerna, nedsatt reproduktionsförmåga samt ökad dödlighet.
Anmälningspliktig :
Ja
Epizooti :
Nej
Zoonos :
Nej
Förekomst
Marteilios upptäcktes för första gången i Europa i slutet av 1960-talet. Sjukdomen är utbredd framför allt i medelhavsområdet (Kroatien, Grekland, Italien och Frankrike) samt längs Europas södra Atlantkust (Spanien, Portugal och Frankrike). M. refringens påvisades första gången i norra Europa i en svensk blåmusselodling hösten 2009.
Flera ostronarter inom släktet Ostrea (O. angasi, O. puelchana, O. chilensis) samt vårt inhemska platta ostron (O. edulis) uppvisar hög känslighet för sjukdomen och infektionen kan ge hög dödlighet i ostronpopulation där smittämnet förekommer. Även vissa musselarter (Mytilus spp.) är mottagliga för sjukdomen. M. refringens har också påträffats i arter av släktet klippostron (Crassostrea/Magallana spp.), bland annat Stillahavsostronet, Magallana gigas.
Symtom
Digestionskörteln är parasitens viktigaste målorgan. För musseldjuren är detta organ livsviktigt eftersom det är där som födoupptaget sker och näringen omvandlas till energidepåer. Marteilios ger därför nedsatt kondition och orsakar förutom en försämrad tillväxt också resorption av gonader och därmed nedsatt fortplantningsförmåga. Sjuka djur kan också få missfärgad digestionskörtel och ett förändrat utseende genom att manteln blir mer transparent. I senare stadier av infektionen antar ostronen/musslorna ett mer slemmigt utseende och skrumpnar ihop. När djurens kondition försvagas kan det få svårt att hålla skalhalvorna slutna, vilket syns genom att djuret gapar och har svårt skydda sig mot yttre påverkan.
Efter upprepade celldelningar bildar parasiten sporer. I detta skede av infektionen kan sjukdom och dödlighet uppstå. Detta inträffar normalt först när vattentemperaturen nått över 17º C. I andra länder med erfarenheter från denna infektion har dödlighet setts främst under sommarhalvåret och framförallt i ostronbestånd, även om sjukdomsutbrott också har förekommit bland blåmusslor.
M. refringens kan infektera sin värd redan under musslans eller ostronets första levnadsår. Under vinterhalvåret ligger infektionen vilande och är svår att upptäcka.
Etiologi och patogenes
Infektionsagens:
Encellig parasit, M. refringens, tillhörande gruppen Marteiliider. Det finns två typer: typ M och typ O, där den första (M) främst har påvisats hos blåmusslor och den andra (O) främst har påvisats hos ostron.
Infektionsport:
Sannolikt via gälar och magens epitel.
Spridning i djuret:
Målorganet är digestionskörteln.
Smittvägar:
Sporerna frisätts via avföringen till omgivningen. Hur sjukdomen sedan sprids är trots 30 års forskning inte klarlagt men att små frilevande kräftdjur av arten Paracartia grani kan fungera som mellanvärd är känt från franska studier. P. grani är inte känd från svenska kustområden.
Överlevnad:
-
Provtagning och diagnostik
Ta kontakt med diagnosticerande laboratorium och informera att prov kommer innan provtagning genomförs.
För diagnos skickar du in:
- Levande eller nydöda musslor eller ostron, kylförvarade direkt till laboratoriet. Det är viktigt att djuren hålls kylda hela vägen fram.
- Om du inte kan samla in djur levande för direkt undersökning måste du samla prover både för histologisk undersökning (fixera ostronen i marin formaldehydlösning, Davidson’s marine fixative, 4 procent) samt i 70-procentig etanol för molekylärgenetisk diagnostik.
Provtagning bör inriktas mot misstänkt försvagade individer (gapande djur).
Undersökning på SVA utförs dels genom mikroskopi (tvärsnitt med gälar och hepatopankreas) samt genom prover från digestionskörtel tas ut för molekylärgenetisk undersökning (PCR).
Behandling och profylax
Verksam behandling saknas.
Marteilios kan endast infektera vissa marina ryggradslösa djur, främst blåmusslor och ostron och kan inte överföras till människor.
Spridning av sjukdomen kan begränsas främst genom att inte flytta smittade djur från infekterade områden. Ett smittskyddstänkande bör också iakttas vid livsmedelshantering av dessa djur innan konsumtion för att undvika att levande skaldjur avsedda för konsumtion kommer i kontakt med våra svenska bestånd av vilda eller odlade ostron samt blåmusslor utmed svensk kust. Fynd av sjukdomen i en mussel- eller ostronodling medföra restriktioner, enligt Jordbruksverkets rekommendationer.